Absolut inte har hänt mig!

När jag inte kunde somna(som vanligt) igår kväll så gjorde jag så som väl går alla experters råd emot och satte på TVn med ett avsnitt av en serie jag ser på ibland. Imorse när jag vaknade trodde jag att jag hade druckit mig full, sagt ja till ett frieri med en kille jag bara varit på en date med(vilket iofs slår antalet dater jag varit på under hösten med ca 100% men å andra sidan har ingen friat till mig heller) och dragit till vegas och gift mig. Och japp, det hände. I tvserien! Har jag kommit fram till nu efter att ha snabbspolat mig genom avsnittet. Peuw!

Ny dag, nya möjligheter, nya kapitel att påbörja,några att avsluta och en himla massa saker på agendan. Skönt! Hade kanske önskat att jag hade lite mer än fem timmars sömn i bagaget men det kunde verkligen varit värre.

Jag ska bland annat till biblioteket. Det här med 300 m2 stadsbibliotek i Göteborg just nu är väl en bättre lösning än ingen lösning, men jag saknar verkligen det gamla stadsbiblioteket. Ser fram emot när det slår upp portarna på nytt. Hoppas bara inte det blir för ljust och fancy. Även om läsljuset så klart måste vara bra så tycker jag att det ska vara något lite dunkelt och gammalt över bibliotek. Det är liksom det som gör att man orkar sitta still och vara tyst. Fräscht så klart. Men ändå.

Är vad jag gör just nu. Jag hade så himla mycket tid. Och trodde dessutom att jag hade allt under kontroll. Trodde är nyckelordet här. Kontroll existerar inte längre.

Under den tid av den här hösten som redan passerat oss har jag kommit fram till följande:

• biologi är inte min grej
• ett steg framåt och två steg tillbaka leder dig alltid till en plats du aldrig varit på tidigare
• filosofi är omöjligt nog en vetenskap(och ganska kul)
• psykologi ÄR min grej
• det finns alltid en djupare sorg än man någonsin kan ana
• det finns alltid en större glädje än man någonsin vågar tro på
• att lära är kul
• livet går vidare

Och det är ungefär så filosofisk jag tänker bli idag. Det har varit en lång dag med en lång kurs, ett litet prov, många läxor, ett större prov och en stor portion verklighetskontroll.

Hann aldrig hämta posten innan jag drog i fredags så fick en väldigt trevlig överraskning när jag öppnade lådan idag. Hjälper inte denna boken ger jag upp på sömn!

Vad gör du när du har en vän som behöver en spark i baken, men du är osäker på om du har rätt kraft i sparken? Just do it! Säger jag.

Jag har väntat ut för många tillfällen för att vara veta och vara riktigt säker på att de aldrig kommer tillbaka. Jag har också gjort för många misstag för att veta att de aldrig blir ogjorda. Tiden går inte att skruva tillbaka. Men livet kan ändå inte vara fyllt av bara ånger, det måste också vara värt att leva. Det du gjorde igår kan aldrig vara ogjort, men(!) det du inte gjorde idag kan du göra imorgon. Så gör det istället! Men kom också ihåg att det kanske inte alltid kommer att finnas ett imorgon. Någon dag är det för sent. Det är väl kanske därför man måste göra varje dag värd sin tid?

Jag vet. Det är så lätt att säga och så svårt att göra. Vi vet alltid bättre när det gäller andra än när det handlar om oss själva. Jag har hundra saker som jag alltid skjuter upp tills imorgon. Skillnaden nu är att imorgon är dagen som förut var imorgon. Om ni fattar vad jag menar..?

Idag har varit en bra dag. Hade en syster på övernattningsbesök som bidrog till en bra start på dagen, pluggade, åkte till skolan och en fantastisk föreläsning, kom hem och fick besök av en fantastisk vän. Och ja, jag har också fått ett nytt extrajobb. Yay för mig!

Men så anledningen till detta inlägg. Min vän som var här, hon har alla förutsättningar att göra något fantastisk som hon vill göra, men sätter hela tiden käppar i hjulet för sig själv. Så jag drog ut de där käpparna och sparkade henne i baken. Och jag hoppas hon rullar riktigt riktigt långt. Dels för att jag vill slippa ångra min pushyness, men också för att jag önskar henne en fantastisk upplevelse.

Några timmars chill och skitsnack kan vara riktigt underskattat och riktigt välbehövligt. Och idag fick jag precis det jag behövde. En bra vän och en verklighetscheck. Vad du än tänker på, om du har möjlighet: gör det!

Vissa dagar kanske man inte kommer så långt. Andra dagar dagar kanske man tar ett par steg tillbaka. Och somliga dagar kanske man faktiskt tar flera steg fram. Förhoppningen är väl att man så småningom tar det där avgörande steget som tar en över mållinjen. Vart den än kan tänkas vara. Om man ens vet. Jag vet inte. Har ingen aning. Har trott mig veta några gånger, men det där med livet alltså. Det är en jäkla snurrig historia! Jag beundrar verkligen folk som vet vad de vill. Bestämmer sig tidigt i livet och bara kör på. Om det så är att bli läkare, hemmafru, eller globetrotter.

Men hur kan man veta? Är det oftast bara en sån där “när jag blir stor ska jag bli”-historia? Får man en uppenbarelse under en lektion på gymnasiet, eller reser man jorden runt och rotar fram inspiration ur andra människors öde? För att få en uppenbarelse under gymnasiet krävs det väl förmodligen att man går på de flesta lektionerna antar jag. Själv har jag aldrig haft ett bra skolår. Ville bara därifrån. Var långt ifrån färdiglärd eller klar men skulle ut i livet för att slippa skolan. Sen den dagen har jag någonstans inom mig alltid velat tillbaks. Helst av allt få göra om. Men det går ju inte, så då är det bara att ta nya tag. Vilket jag gör nu. Och jag var helt säker på att jag visste vad jag ville. Fram tills nu. När det är dags att välja. Nu vacklar jag.

Att vackla kanske inte är så farligt när man är 19 år och färskbakad student, men när man snart är 28 och känner att “this is it” då ska man helst veta vad man vill. För någonting vill jag ju. Och någonstans ska jag. Samtidigt vet jag att det blir allt vanligare att folk byter yrke och karriär, men det är väl på något vis det jag redan gjort med att ta mig tillbaka till skolbänken?

Varje gång jag tar ett sånt där intressetest (och givetvis försöker vara helt opartisk mot mig själv) så hamnar jag inom samma ämnesträd. Ganska frustrerande egentligen, för då betyder det att jag egentligen har bestämt mig fastän att jag känner mig väldigt osäker, eftersom att det är inom det ämnesträdet den utbildning jag tänkt mig finns.

 Jag bara undrar hur folk vet vad de vill bli?

En sak är väldigt betryggande, och det är att man aldrig blir för stor för sina drömmar. Och drömma är någonting vi alla kan. Det krävs bara lite jävlaranamma för att förverkliga dem.

Och tänk om alla blev när de blev stora vad de trodde att de ville bli de var små. Då hade vi haft en himlans massa brandmän,piloter och prinsessor ibland oss.

…var nog idag. När jag gick till vagnen imorse så luktade det nästan vinter i luften. När jag gick av vagnen en kvart senare värmde solen och det luktade verkligen höst. Så där som bara höst kan lukta. Så nu är det på gång. Korta dagar, långa kvällar och tända stearinljus i överdrivna mängder. Och förhoppningsvis lite bättre fokus på studierna. Det är verkligen dags nu.

En sak som är helt okej med att bo där jag bor är att se ut på kvällen.. Det är ingen fin utsikt. Men det ger en härliga drömmar att tänka på vart alla natt tåg ska. Och även om de inte färdas någonstans på natten så vet inte jag det, för de är aldrig kvar när jag vaknar på morgonen, och då har jag redan drömt klart.

 

Efter denna helgen har jag slutligen kommit fram till att jag pluggar bäst ensam. Hemma. Inlåst helst. Utan tillgång till facebook, instagram, tv, systrar, föräldrar och systerbarn. Åkte hem till mina föräldrar i helgen för att jag behövde plugga. Jag har förvisso klarat mig utan att prata eller låta mig lockas in till stan utav en enda av mina vänner, men det har verkligen inte blivit mycket pluggande. Kul har jag haft dock. Och nu ska jag sova! Alarmet står på 0600. Jag har som ni kanske förstår en del studier att ta igen efter en helg full av systerflum, barnlek, bak, extrema godisintag och en del teoriplugg faktiskt, även om det är svårt att tro. Väldigt snart ny vecka. Väldigt snart nya möjligheter.

Idag har varit en riktig pluggdag. Har inte kunnat göra så mycket annat. Skadat mig och får inte träna. Så utöver plugga finns det egentligen bara att slappa, och det har jag inte tid med. Fast just nu gör jag det ändå. För mycket teori körde slut på hjärnan så jag drog igång en film. Och åt popcorn och filmjölk till middag. Ihop. Blandat. It’s all in the mix! Nej... Det gjorde jag inte, blandade det alltså. Nu ska jag sova. Jag trodde nämligen att jag längtade efter hösten, men så dök det upp lite grejer i skallen och plötsligt kom höstdeppen. Man får passa sig för den alltså... Väldigt lurig. Godnatt!

Märkligt hur man alltid på något vis känner sig oförberedd på vissa saker. Som att allt liksom inte går att förbereda sig till. Har haft en superlång sommar på mig att planera och mentalt förbereda mig inför denna fullsmäckade höst som jag har framför mig. Och ändå känner jag mig överrumplad? Märkligt med det! Oavsett, det är inte alls på något negativt vis, så det är ju bra, men visst känns det lite stressigt. Veckan är planerad till fullo, för timme, minut och sekund. Måndag till fredag i alla fall. Helgen lär jag behöva lägga på studier, men jag låter dagarna stå tomma i kalendern, för mitt eget välmåendes skull. Man får hitta sina små knep, eller hur?

Man behöver inte alltid vara superaktiv för att ha en bra dag. Jag har haft en alldeles härlig dag. Fastän att jag inte gjort särskilt. Pluggat lite (mycket), läst en del och sett på några avsnitt av min favorit serie. Sedan drog jag med pappa och syrra nummer tre och fyra ut till ön. Väl här ute bjöds det på en fantastisk middag och inte minst trevligt sällskap. Inte helt otippat kom Breiviks straff och rättegång på tal. Och detta är ett ämne jag gärna tar upp igen, bara inte så här sent och just nu. En annan sak jag gärna skulle diskutera är det här med de 15000 utbildningsplatser som kommer försvinna i Sverige under de kommande tre åren. Fy för det. Men nu tar jag helg. Vi hörs och kämpa på! Den första uppförsbacken är alltid den tuffaste…

Det är precis så det är. Det här med träningen. Det är verkligen beroende framkallande. Ju mer jag spelar, desto mer vill jag spela. Jag vill spela när jag kommit hem från träningen. Igår gick jag ut till en plan här i närheten för att skjuta lite. Tyvärr var det några grabbar där som lirade och jag var självklart för feg för att våga fråga om jag fick vara med. Det är en grej jag måste jobba på med mig själv. Fegheten. Eller jobba bort den. Lite feghet är nog sunt.. Men ingen mår bra av att vara en superfegis!

Gick trots peppen inte lika bra på tärningen idag som det gjort de andra gångerna, men det var nog mest på grund av min felande fot( som jag försöker lura till förintelse med voltaren och muskelsalva), det är i alla fall vad jag hoppas på! Och att det går bättre nästa gång. För det är fortfarande så himla, himla roligt. Precis som med skolan. Fast helt annorlunda!